Löparabstinens

Fortfarande förkyld. De nya skorna står i hallen och tittar uppfordrande på mig:
-  Hörru', inte har du väl köpt oss för att vi ska stå här och samla damm. Kom igen nu, vi vill ut, tycks dom stå där och ropa.
Jag kan inte annat än att hålla med. Just nu längtar jag efter en mil i maklig fart på snötäckta vägar. Hemma i dag för andra dagen i rad med ingen ork till nånting. Ägnar nån timme till att läsa inspirerande löparbloggar men det blir jag bara deppad av. Vill ut nu!!!

Visst, jag kan sitta här och tycka synd om mig själv men det finns löparvänner som har det värre. Min syster, kram till dig, har råkat ut för en stressfraktur och har inte kunnat ta ett löpsteg på flera veckor. Hon brottas med svåra abstinensbesvär och jag förstår henne. Har man en gång fått smak för löpning och kommit till den punkt att det blir ett behov, ett beroende, en drog, ett jag-måste-annars-dör-jag, you name it, då är det inte lätt att måsta avstå.

Delar med mig av ett kärt löparminne. I somras sprang kära syster och jag Jordgubbsloppet i Jättendal. Ett fantastiskt litet byalopp. Jordgubbar och fin medalj till alla efter loppet! Härda ut, syster, vi kommer att stå där på startlinjen igen nästa sommar!
Med var också barnen som, med glädje och mycket energi, sprang Lilla Jordgubbsloppet. Här är fyra laddade löpare strax före start.




Isak, Lukas, Frida och Linus