Oändlig tacksamhet

Ibland överrumplar den mig, helt plötsligt och utan förvarning väller den in och gör mig varm om hjärtat - Tacksamheten... Jag är så otrolig, omåttligt, gränslöst tacksam över att jag kan springa. Att jag har förmågan, möjligheten, viljan, längtan till att springa. Löpningen är en del av mitt liv som jag inte kan vara utan. Ett behov, precis som mat och sömn. Löpningen är också min medicin,. Närhelst jag känner mig nere, frustrerad, arg, låg självtillit, you name it, då tar jag mina tabletter i form av löpkilometrar. Ju svårare "sjukdom" desto fler kilometrar, hjälper mot allt :-)))


I går tog jag mig ut på ett långpass. Från Granloholm bort mot sjukhuset - sen vidare mot Bydalen och tunneln under motorvägen - vidare förbi Gärde och gångvägen mot Tunadal - tog höger mot Korsta och sen depåstop på OK Skönsberg - toabesök, fylla på vatten, en chokladbit och sen vidare ner mot stan - från stan längs selångersån - över ån vid Mittuniversitetet och vidare mot Granlo - Slingrade mig upp genom villaområdena och så småningom gångvägen genom skogen up till Granloholm - hemma igen efter 19 livsgivande kilometrar - Lycka!!. Återigen, tacksam så in i helvete att jag fixar det här.

Tog en tur i kväll med. Lite snabbare, lite kortare. Den skit jag samtat på mitt sinne under dagen är nu som bortblåst.

Och nu till något helt annat :-)

Den här håller jag på att sticka. Fin, va?