- 10 grader

Det bet i kinderna på dagens lilla runda. Det gick inte fort och det blev inte långt men ändå ännu ett pass på väg mot de stora utmaningarna.

Jag börjar längta barmark....

Pump

Förra veckans träning bestod av två pump-pass och ett löppass i  snömodden på knappt en mil - inte mycket att komma med om man som jag har som mål att springa två maraton under 2012! Nåja, det är bara att bryta ihop och komma igen. De krävs lugna veckor också för att orka med de mycket tuffare träningsveckorna som ska komma längre fram.

Inledde denna vecka med ännu en pump på Helex. Pia som kör på måndagkvällar är kanonbra!!! Känner att det börjar ge resultat också. Börjar kunna lägga på mer och mer vikter och, viktigast av allt, jag tycker att det är kul!! Har alltid tyckt att det varit rätt trist och oinspirerat med all form av styrketräning men jag tror att vetskapen om att det krävs även styrketräning för att kroppen ska orka  hålla sig upprätt och ta sig fram med spänstiga steg i över fyra mil, har gjort att det är riktigt skoj, faktiskt. Nu ska kroppen byggas för sommarens strapatser!

När jag klev in i salen igår var det redan packat med folk. Längst fram lite till höger hittade jag en plats att klämma in min låda på. Bra, tänkte jag, jag kommer att se bra i både spegeln fram och den till höger och skönt med lite spejs framför mig. Hade det här varit för drygt tio år sedan när jag sist tränade mycket pump hade jag med obehag tagit den platsen och känt mig olustig, beskådad och bedömd... Härligt att vara över 40 - vem fasen bryr sig om vad andra tycker - Jag tränar för min egen skull!

Oändlig tacksamhet

Ibland överrumplar den mig, helt plötsligt och utan förvarning väller den in och gör mig varm om hjärtat - Tacksamheten... Jag är så otrolig, omåttligt, gränslöst tacksam över att jag kan springa. Att jag har förmågan, möjligheten, viljan, längtan till att springa. Löpningen är en del av mitt liv som jag inte kan vara utan. Ett behov, precis som mat och sömn. Löpningen är också min medicin,. Närhelst jag känner mig nere, frustrerad, arg, låg självtillit, you name it, då tar jag mina tabletter i form av löpkilometrar. Ju svårare "sjukdom" desto fler kilometrar, hjälper mot allt :-)))


I går tog jag mig ut på ett långpass. Från Granloholm bort mot sjukhuset - sen vidare mot Bydalen och tunneln under motorvägen - vidare förbi Gärde och gångvägen mot Tunadal - tog höger mot Korsta och sen depåstop på OK Skönsberg - toabesök, fylla på vatten, en chokladbit och sen vidare ner mot stan - från stan längs selångersån - över ån vid Mittuniversitetet och vidare mot Granlo - Slingrade mig upp genom villaområdena och så småningom gångvägen genom skogen up till Granloholm - hemma igen efter 19 livsgivande kilometrar - Lycka!!. Återigen, tacksam så in i helvete att jag fixar det här.

Tog en tur i kväll med. Lite snabbare, lite kortare. Den skit jag samtat på mitt sinne under dagen är nu som bortblåst.

Och nu till något helt annat :-)

Den här håller jag på att sticka. Fin, va?