Jag fascineras över vad min kropp klarar av. I 3 timmar 12 minuter och 27 sekunder befann sig mig på löpande fot, om man kan säga så. Jag är stolt, stark och återigen fascinerad över vad jag mäktar med. Det ger en känsla, i all litenhet, av att vara oövervinnerlig. Jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna när jag sprang upploppet. Mycket, mycket folk samlade. Glada hejarop, applåder, en underbar stämning. När jag passerat mållinjen och sakta stapplar vidare mot min medalj rinner några tårar ner för mina kinder. This i what I do, tänker jag, precis det här gör jag just nu och jag älskar det. Jag tror att utmaningen är en del drivkraften, men inte hela sanningen. Mitt välbefinnande är en drivkraft. Möjligheten till ständig förbättring är en annan drivkraft.
Nu går jag mot nya utmaningar. Nästa år ska bli det år då jag springer mitt första maraton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar